Porträttarkiv

Husse tyckte att Miko skulle heta Ninja men det blev till slut en kompromiss då Miko betyder kvinnlig ninja (i stamtavlan heter hon Noven´s Zehi-go, ”den som inte kan göra fel”).

Miko är en röd shibatik på 2,5 år. Hon är, efter att bara ha haft större raser som schäfer och labrador, min första shiba. Miko kom in i mitt liv av en tillfällighet men det har jag aldrig ångrat! Hon liknar ingen annan hund jag tidigare haft.

Jag hade ju hört att det skulle vara svårt att ha en shiba lös så när hon var en liten valp försökte jag att springa ifrån henne och på så sätt locka henne till mig, men icke sa lilla Miko som lugnt satt kvar.

Då jag jobbar med tjänstehundar inom Försvarsmakten, fick lilla Miko så klart följa med mig till jobbet, och det var lattjo lajban att springa utanför hundgårdarna och reta de andra hundarna. Jag kom snart på att hon gjorde nästan vad som helst för en lite godbit så det här med att vara lös gick efter hand riktigt bra. Vi gick en valpkurs och det var kul, jag upptäckte att shiban är en väldigt läraktig hund. I takt med att Miko växte upp och mognade var det till slut också under hennes värdighet att springa utanför hundgårdarna och reta hundarna.

Jag märkte att det som jag övat in och fått till riktigt bra det satt verkligen men det som jag misslyckats med och som hon ”sett igenom” det fick jag aldrig riktigt att fungera. En sådan sak var att hoppa in i bilen när det var dags att åka någonstans eller avsluta en tur i skogen. Det blev ”fel” några gånger och Miko lägger sig än idag några meter ifrån bilen och kikar lugnt, och i mina ögon väldigt retligt på mig. Sedan har det blivit till en väldigt kul lek som ibland slutar med att matte blir röd i ansiktet och stampar i backen. Numera har jag lärt mig att koppla upp henne innan vi kommer till bilen…

Eftersom vi spårar med hundarna på jobbet var jag naturligtvis tvungen att pröva spåret även med Miko. Det går faktiskt inte så tokigt! Hon är en fena på spårupptag men sedan kan det väl hända att en eller annan harplutt slinker ner under vägen, men oftast har vi faktiskt kommit till slutet. Agility har vi också prövat och hon tycker att det är kul att springa genom tunnlar och över hinder men den där hetsen har hon aldrig förstått sig på…

I familjen ingår förutom Miko, två schäfrar, katten Raija och numera ytterligare en shiba (som jag ska berätta mer om en annan gång) och det fungerar alldeles utmärkt. Fast att de talar så olika språk, är de det allra goaste kamraterna.

Miko är en väldigt tålmodig och snäll liten hund och hon har faktiskt hjälpt flera barn att komma över sin rädsla för hundar. Kring jul fick hon sin första kull med valpar och det tyckte hon var livet. Hon pysslade och pysslade med de små och det kändes verkligen som om hon tyckte att livet var fullbordat.

Miko har växt upp med både schäfrar och katter men det är ingen tvekan om vad hon föredrar när hon och katten ligger och drar sig på mornarna. Ingen stress här inte! Nu är sommaren här och det är dags att plocka fram kanoten! Miko tycker att det är lika kul att åka i kanoten som att simma brevid.

Hon är en fantastiskt mysig liten hund som aldrig säger nej till lite kel, som aldrig är i vägen och visst, hon försöker inte heller att vara till lags som en schäfer men livet vore bra mycket fattigare utan en liten Miko…

/Marie

Då var det dags för oss att berätta lite om vår Aktiatjej, Joshi (Novéns Joshi-go). Joshi kom till oss som 8 veckors valp hösten 2003.
Gladast i hela familjen blev nog vår schäfer Zmilla. Äntligen en lekkamrat!
Sen att den lilla bara var en valp och inte så stor, inte så stark och inte heller ett dugg uthållig som lekkamrat, det tänkte minsann hon inte bry sig om.

Men efter en flytt från lägenhet till hus med stor trädgård och lite mer ordning och reda började så smått lugnet mellan hundarna lägga sig.
Det var väl också så att nyhetens behag mattades av även för en lekfull schäferdam.

Tiden går fort och Joshi är redan två år gammal. Hon har utvecklats till en pigg och glad tjej som gärna hänger med matte & husse på alla möjliga äventyr. Favoritsysselsättningen för tillfället är agility, spår och att sova i sängen. Men inte nödvändigtvis i den ordningen. Hon är en värmeälskande liten dam vår Joshi. Favoritplatsen (bortsett från sängen och soffan) är i hallen där värmeslingorna i golvet värmer underifrån och solen steker ovansidan. Ibland undrar vi om hon vet att hon är en Akita?

Våren 2004 gjorde Joshi (och matte) sin utställningsdebut i Malmö. Trots att vi fick stryk av syrran gav utflykten mersmak och har varit på flera utställningar sen dess. Joshi lyckades knipa sitt första cert för inte så länge sen. Matte blev glad men man kan väl inte påstå att Joshi själv blev så värst imponerad av den blågula rosetten. Hon hade nog hellre sett att hon fått ett grisöra i pris.

För tillfället är det mycket agility för våra hundar. Efter avklarad grundkurs med Zmilla så måste ju så klart även Joshi få prova på hopp och tunnlar, balans och däck. Även om Zmilla klarar agilitybanan bättre än så länge, totalt orädd och framåt som den schäfer hon är, så verkar även Joshi uppskatta leken (eller är det kanske alla köttbullarna?). Snart är det dags för tävlingsdebut för båda vovvarna. Matte blev nervös i samma ögonblick hon postade anmälningarna, så man kan ju bara undra hur det kommer att kännas på startlinjen!

Nu har vi precis fått hem vår lilla Joshi efter att hon varit uppe i Svalehult och kurtiserat med en stilig hane vid namn Gorro. Det är nämligen tänkt att Joshi skall få prova på moderskapets alla vedermödor. Förhoppningsvis så kommer magen att växa under hösten och i mitten på november hoppas vi på valpar.
I väntan på en allt rundare mage så fortsätter vi med vår agility träning, utställningar och självklart (Joshi skulle inte vilja ha det på något annat sätt) mysandet i soffan.

/Åsa, Pelle, Zmilla & Joshi

Shibafröken Miko blev vuxen till slut och det var dags att hitta lämplig hane för parning. Amigo blev den utvalde och det var så det började. När en shiba blev två, alltså…

Det var med liten erfarenhet av rasen som jag skaffade min första shiba men visst blev det bra! Eftersom jag verkligen gillade rasen så funderade jag naturligtvis över hur det skulle vara att också ha en liten shibahane. Jag hade träffat en del shibahanar och jag tänkte alltid; Miko, men ändå så mycket mer av allt, så mycket drifter och det på en självständig ras som shiban. Nej, en shibahane var nog ingenting för mig!

Så kom då Amigo för att para den unga fröken. Amigo är född i Tjeckien och kom till Sverige först som vuxen hund. Han bodde hos Elisabeth men för att han och Miko skulle få lära känna varandra så kom han hem till mig i tid för löpet. Jag måste nog säga att han tog oss med storm allihopa. Vilken kille!

Inte bara det att han är black and tan, han är hane ut i fingerspetsarna och ”mycket hund i liten förpackning” stämde bra in här. Amigo hade stått i hundgård i hela sitt liv och lärt sig att inte tro alla människor om gott, men dem han känner – dem älskar han! Miko tyckte om honom direkt och han introducerades även för schäfertiken i familjen utan problem. Parningen gick som en dans och jag fick till slut ringa Maria efter att de parat sig varje dag i en vecka - Hur länge ska de hålla på?

Ja, så blev det alltså dags att skicka hem ”den lille svarte” igen, men kanske kunde han få stanna bara ett litet tag till? Elisabeth hade fullt upp med sina shibor hemma så Amigo blev kvar. ”Bara tills jag får lite mer muskler på honom”...”ska bara utställningsträna”…”utställningspremiär”…..

Första utställningen gick inte så bra. Jag var nervös och van vid lilla Miko som snällt står där man ber henne och som tycker om alla domare. Sån var naturligtvis inte lille Amigo…

Men sagt och gjort, det var bara att åka hem och träna. Fler utställningar blev det och ju mer vi lärde känna varandra desto bättre gick det. Idag är han SUCH men tycker fortfarande att det finns roligare saker att göra än att visa upp sig i en utställningsring. För visa upp sig det kan han, han är en riktig liten clown! Och han har föremålsintresse och kamplust som en schäfer.

Ja det hade man ju hört att shibor ihop med andra raser kunde bli ett problem. Svansen på ryggen och ”ursprungshunden” i dem skulle göra att de har svårt att kommunicera med andra raser än den egna. Schäfertiken i familjen gick utan problem, de blev snabbt riktigt bra kompisar och hade mycket kul tillsammans då Miko hade fullt upp med att sköta om sina valpar. I familjen finns också en schäferhane, visserligen kastrerad på äldre dar, men hur skulle det gå?

Jag var överdrivet försiktig för jag ville verkligen att det skulle fungera. Vi gick många promenader, min sambo och jag, med hundarna i koppel. I början hade vi en grind för att hålla dem åtskilda, för att de skulle få vänja sig vid varandra. Efter ett par veckor (!) så kunde jag inte vänta längre utan nu ville jag se lite mera vad de egentligen tyckte om varandra och också få en möjlighet att säga ifrån om de inte uppförde sig.

Alla hundar måste ju inte älska varandra men acceptera varandra och uppföra sig, det ska man! De hade under introduktionen inte visat någonting mot varandra, snarare ignorerat den andre. Det gick bra! Och Amigo fick stanna. Kom inte på fler ursäkter men Elisabeth tycker nog att han har det bra där han är!

/Marie

Min kompis, katten Sotis har lärt mig en del saker här i livet!
Här är jag bara 4 månader, but I still do it, believe or not!

Min husse Sven och min matte Tanja brukar ta med mig på allehanda tillställningar.
Vissa saker tycker jag är jättekul, andra är nog mer till för de ”andra”.

060626 Kennelträff med agilityträning När jag blir stor, så hoppas jag bli lika stark som Europamästarinnan Monica Holler, 22 från min hemkommun Laxå!!! Jag brukar sova medan de ”andra” cyklar. Snart kommer jag att träffa min ”lill-matte” Linn, 17 år för första gången. Hon har nämligen haft magen att vistas i Kanada under min levnadstid. Jag känner minst två i familjen Olofsson Halme som kommer att bli glada… Linn i täten, sommaren 2005.

Husse Sven brukar säga att en hund trots allt bara är en hund (och de skall veta sin plats). Här ser ni min plats när jag hjälper husse att köra bil i arbetet.

P.S. Ofta kan man läsa, att en Akita inte kan leka med andra hundar. Det struntar jag blankt i, för livet är ju till att lekas, eller hur??? Och människor; de kan man alltid pussas med!!! D.S.

//Tanja

Lyckan var total när vi i juni 2004 fick hem vår vita tik Kira.

Från första början har hon varit totalt egensinnig, envis, självständig och med en oemotståndlig charm och personlighet… Hon är en dam med MYCKET vilja och vi älskar varje litet gram på denna fantastiska hund.

Sin uppväxt spenderade hon med oss, pendlande mellan Göteborg och Strömstad.
Vi hade lägenhet i Göteborg och här vande hon sig vid spårvagnar, cyklister, bilar, joggare och allt som hör
city-livet till. På sommaren var vi i Strömstad där vi driver ett sommarpensionat påegen halvö (Hällekind, se http://www.hallekind.se/) mellan maj-september och då fick hon vara lanthund.
Livets glada dagar, med stora ytor att härja omkring på!

I maj 2005 gick flyttlasset och vi har nu permanentat vårt liv i Strömstad. I den gamla vaktmästarbostaden på Hällekind byggde vi stor hundgård till Kira och har hav och natur inpå knuten.

Under sommaren är det förstås hektiskt, med folk å fä högt och lågt. Kira är ofta med oss när vi jobbar. Vid frukosttid passar hon gärna på att smita ut på terrassen, då gästerna mer än gärna sticker till den ”lilla söta isbjörnen”, ägg, prickig korv och diverse annat av livets goda…

Kira hänger med oss på allt. Verkligen allt.
Såväl i skog och mark som att ligga med på uteserveringen i stan. I skärgården, både i båt och kajak. Sover i tält och bor på hotell.

På vintern åker vi så ofta vi kan till vår lilla husvagn i Hemsedal.

Här åker vi längdskidor och går fjällturer och Kira älskar att vara med. Bara hon slipper gå i sele… (-Dra en två-bening??? Varför skulle man vilja göra det när det är så väldigt mycket skönare att gå i sin egen takt brevid???)

2 kurser har det blivit, som vi gått för Maria. Kira tycker det är jättekul att träna och är mer än gärna med på noterna. Så länge det finns köttbullar… Lite vardagslydnad och olika trix och konster har det alltså blivit, men inget avancerat. Något som hon däremot fullständigt älskar är ”uppletande”. Vi brukar köra lite rutor i skogen eller helt enkelt bara kasta ut godis eller leksaker. Här behövs det inte en enda köttbulle för att motivera!

Vi har även gett utställningsvärlden en chans, men det var nog inget för vare sig Kira eller oss… Kul att ha provat dock! För oss är ju förstås Kira världens vackraste hund oavsett poäng eller titlar. :-)

Motion förutom promenader består av måttlig mängd cykling, jogging och stavgång.
Bäst gillar hon nog ändå att ligga hemma och vräka sig i sin soffa eller uppkrupen i sängen på mattes fotända…

Ibland undrar vi om det verkligen är en hund vi har :-)

För 8 månader sedan kom även Binsai in i vårt liv.
Binsai och Kira är kullsyskon och har ju träffats till och från sedan dom var små.
Vi har alltid tyckt att Binsai är en himla go hund och vi har nu (till vår stora lycka) fått köpa honom av Maria och Elisabeth.

Om man tyckte att hundägarlivet var toppen innan, så blev det faktiskt ytterligare en dimension på det hela
när vi fick två!
Det är verkligen dubbel glädje och det fanns konstigt nog lika mycket kärlek till att ge J

Binsai är en otroligt mjuk och mysig hund som mer än gärna vill vara till lags. Han kan inte få nog av kel och gos… Vad är en köttbulle mot en extra klapp?!?!
Han älskar att få vara MED och anpassar sig gladeligen till allt. Absoluta favoritställen i sommar har nog varit att ligga i receptionen vid Jennies fötter eller i segelbåten när vi varit lediga. Nästan så att man har skymtat ett leende på läpparna när han nöjt suckar och somnar tungt.

Binsai har smält in som handen i handsken i vår tillvaro och Kira stormtrivs med sin nya polare. Dom är varandras totala motsatser, men kompletterar varandra perfekt.
Som ler å långhalm och det är en fröjd att se dom ihop.

Vi har nu köpt tomt och håller som bäst på att bygga oss ett litet hus.
Kira och Binsai är nu 3,5 år och vi ser fram emot många, långa och lyckliga år på klippan tillsammans med våra hundar!!!

/Jennie & Andreas